Men, jag har de senaste dagarna insett att jag är lyckligt lottad. Att leva med kronisk smärta är ingen dans på rosor. Allt i livet blir påverkat. Och oavsett om man vill det eller inte så påverkas även alla runtomkring en. Tröttheten blir ett kroniskt tillstånd. Man vänjer sig vid att leva med smärtan. Men det innebär inte att det är lätt. Det är helvetet på jorden och det är omöjligt att försöka förklara för någon som inte vill förstå.

Men, jag har en fantastisk sambo, en fantastisk familj, fantastiska vänner, ett jobb som jag älskar och oftast klarar av att utföra (mest på ren envishet vissa ggr). Jag stångar mig blodig för att leva ett så "normalt" liv som möjligt, vad nu normalt innebär. Någon som vet? 

Men iallafall, det jag vill komma fram till är att jag ändå klarar av det mesta även om vissa uppgifter och många dagar och många nätter känns helt hopplösa och tankar på att bara skita i allt kommer.

Men alla har inte den turen . Jag är med i lite olika smärtgrupper på Facebook. Och det gör så ont i hjärtat att läsa hur folk har det. Människor som har exakt samma sjukdom/sjukdomar som mig (fibromyalgi och sakroiliit), som har det miljoner ggr värre. Som har en mycket mycket starkare smärta än vad jag har. Som inte alls fungerar i vardagen. Som är sjukskrivna och i vissa fall även sängliggande större delen av tiden. Det finns många som måste äta starka mediciner för att klara av att gå å kissa. Som ses som jävligt enkelt av någon som inte lever med smärta.

Det finns dagar då jag ligger i soffan och tycker synd om mig själv, men det finns många där ute som inte ens tar sig från sängen till soffan pga smärta.

Det alla ni andra runtomkring oss måste förstå är att vi är inte lata, det är inte så att vi saknar viljan att göra saker, vi vill så mycket mer än ni anar. Men ibland kan vi inte genomföra det. Och vissa dagar behöver vi få ligga och göra absolut ingenting. Kom då ihåg att DET HANDLAR INTE OM DIG! Det är inte så att vi fejkar smärta för att slippa umgås. Vi fejkar inte smärta för att slippa jobba. Vi fejkar inte smärta för att slippa städa. Vi fejkar helt enkelt inte smärta. (Det finns säkert många som gör det men nu pratar jag om alla oss som har ont på riktigt). 

Det är inte lätt att leva i landet av diagnoser. Men det känns ändå lättare när man väl får en diagnos, lättare för att man får veta, att man får svart på vitt vad som är fel.

Jag tror att dem flesta med smärtdiagnoser någon gång innan diagnos har tänkt att man är galen, att man inbillar sig, att man blir misstrodd.

Det jag vill ha sagt är att jag är så otroligt tacksam för allt jag klarar av och att jag lider så in i helvete med alla där ute som inte klarar av lika mycket. 

Ni ska komma ihåg att ni är starka och att smärta INTE är ett tecken på svaghet. Det kräver enorm styrka. Mer än någon någonsin kan förstå.

Fortsätt att kämpa men pressa inte er själv. Ni vet lika väl som jag att det är vi själva som får betala priset för envisheten i slutändan. 

Jag önskar er alla en härlig natts sömn. Och till er som inte kan somna. Sätt igång någon bra film eller serie. Eller sätt igång jäkligt bra musik och spela meningslösa spel på Internet ❤