Jag önskar inte min värsta fiende denna smärta och trötthet. Men samtidigt så önskar jag att Alla, framförallt läkare, skulle få uppleva hur det är. Jag vill självklart inte att någon ska behöva ha det så här, men man möts av så otroligt mycket oförståelse av läkare och så många andra människor som man möter. Folk säger att andra folk förstår att man har fysiskt ont men att dem inte förstår psykiska sjukdomar om dem inte varit med om det själv. Men det är fel. Alla osynliga sjukdomar möts med oförståelse. Nä man kan inte se min fibromyalgi. Man kan inte se min sakroiliit om man inte har en magnetröntgenapparat.

Men vet ni en sak, jag har lika jävla ont ändå. Jag är lika förbannat jäkla trött ändå. Även om ni inte kan se att jag är sjuk.

Och det vore även skönt om alla kunde förstå att det är ingen smärta som försvinner för att man tar en Alvedon. Och det är ingen trötthet som går över om man vilar eller sover lite extra mycket. Det är en ständig trötthet.

Smärtan har jag haft sen jag var 12 så den är jag så otroligt van med. Men jag lyckas aldrig vänja mig vid denna trötthet.

Det är tröttsamt att vara så jäkla trött. Och när man väl sover så blir det inte toppkvalité på sömnen eftersom kroppen även då känner av smärtan. Det är inte alls konstigt att dem i vissa länder håller människor vakna som ett tortyrredskap. 

År efter år efter år av smärta gör en van. Vissa dagar är 100 ggr svårare än andra. Men smärtan finns alltid där. Även om den är mildare vissa dagar. Men tröttheten är ständigt närvarande. Stark och orubblig.

Det finns jättebra läkare där ute. Men man kan inte läsa sig till förståelse. Man kan tänka att det måste vara jobbigt. Man kan förstå vad som händer i kroppen. Men man kan inte förstå känslan om man inte upplevt det. 

I en perfekt värld så skulle det inte finnas sjukdomar eller sömnsvårigheter.

Men eftersom vi inte lever i en perfekt värld så vore det skönt om alla bara förstod hur det är. Få känna på det ett tag. Sen bli pigg igen så klart. Men det är en så otroligt speciell trötthet. Det är inte som när du varit vaken länge och börjar känna dig dåsig. Det är som att befinna sig i en ständig dimma.

Men fy tusan vad jag gnäller. Jösses. Jag ber om ursäkt.

Men finns det någon som håller med mig eller är jag ensam om att uppleva det så här?