Mina dunbollar ❤ någon blandras?

Hade du frågat mig för några år sen så hade jag aldrig någonsin trott att man kunde få så starka känslor för en fågel! Men jösses vad jag älskar mina dun ❤ Historien om mig och mina dunbollar är nog kanske totalt ointressant men jag tänker skriva om det ändå 😊
2016 sa jag till min sambo att jag ville ha djur för jag tycker att ett hem inte känns helt hemma utan djur. Vi vill båda ha hund men då vi båda jobbar mycket så fungerar det inte. Jag kom med lite andra förslag som hamster, marsvin, kanin eller råtta. Då sa han fåglar kan jag gå med på. Men herrejösses tänkte jag. Jag har aldrig haft nå intresse av fåglar tidigare och heller aldrig någonsin ens tänkt tanken att äga en fågel! 
Men så bestämdes det att vi skulle skaffa fåglar. Vi bestämde inte vilken ras eller nå utan vi sökte bara på fåglar på blocket. Då kom det upp ett par fantastiska små bröder, dem var sparvpapegojor och hysteriskt söta. Mina blåmesar som jag kallade dem. Ruben och Gilbert 💙 jag kände då att jag även ville ha en lite större fågel. Sambon gick med på att jag skulle få skaffa en nymfkakadua. Det kan vara det bästa jag någonsin gjort. Ruben och Gilbert var inte rädda för händer men dem umgicks aldrig med oss människor. Men Sixten blev så otroligt gosig. Han ville kela och umgås hela tiden. Dem blå började närma sig mer och mer men tyvärr så dog dem 😐 
Jag ville ju inte att Sixten skulle vara ensam, så som den coola morsan jag är så skaffade jag en fjälla åt honom. Doris kom in i våra liv. Hon är otroligt vacker. Men väldigt skeptisk mot människor. Hon har börjat komma till mig ibland men bara om Sixten också sitter på mig.

Men iallafall. Jag tror att jag kan ha fått någon slags blandras mellan fågel och kanin. Dem pippar som om det inte fanns någon morgondag. OFTA!
Och när dem är klar så hoppar Sixten av och börjar direkt att strosa runt och vissla 😂 varenda gång!!!! Han måste vara mycket nöjd med sig själv efter en omgång 😂 
Fy fan vilket tråkigt inlägg men jag älskar mina dunbollar! 




Helvetet på jorden!

Vissa dagar känns det som att man ska gå under. Ska det verkligen vara så här? I flera dagar nu har jag haft så jäkla mycket symtom. Alla har inte varit så väldigt starka men dem har ändå funnits där, gnagande, ilande, bultande, krypande, irriterande och utmattande.
Och när man är så här ofta så vill man inte tynga sina nära och kära så då sätter man på sig den berömda masken och det är också utmattande. Symtomen som jag har haft varje vaken sekund de senaste dagarna är:
  • Feber
  • Myrkrypningar/små kramper, framförallt i överkroppen
  • Trötthet som är värre än vanligt 
  • Torrhet, sveda och värk i ögonen.
  • Smärta på händerna, på ena foten, under båda fötterna, båda knäna, ryggen, nacken, axlarna, höfterna, i högra örat, i överarmarna, i vänster underarm, i vänster fotled, i tinningarna och framsidan av höger lår. Har säkert missat något men det är vad jag kom på nu.
  • Rejäla ilningar från höfterna ner till fötterna.
  • Och dessa jävla stickningar som kommer lite överallt men framförallt under fötterna och i handflatorna. Det känns som att någon sitter och trycker in en grov nål och väntar en stund innan den dras ut. Det är vidrigt.
  • Jag känner ingen hunger utan äter endast för att jag måste.
  • Frossa och svettningar som byter av varandra var och varannan sekund.
  • Tungt att andas.
  • Illamående
  • Ilningar i vänster tinning
  • Sinnessjukt jävla ont i brösten
Har säkert glömt en massa grejer, för det är ju också så fantastiskt med dessa fibrohjärnor som vi får. Minnet sviktar.
Jag undrar hur många människor jag möter som tror att jag är hög eller liknande, jag kan mitt i en mening glömma bort vad jag pratar om, i vissa fall glömmer jag bort hela konversationen. Jag måste kolla massor med gånger om jag verkligen skickat det där sms:et, eller om jag verkligen ändrat i schemat om någon är sjuk eller liknande, har jag ringt det där samtalet jag skulle ringa? Osv osv. 
När man blir så här så vaknar man ännu fler ggr per natt även om jag många av dem gångerna kan somna om hyfsat fort så blir ju sömnen ändå mer störd än den redan är.
Mycket som jag skrivit nu har jag säkert skrivit tidigare, och det kommer säkerligen att hända fler gånger. Jag måste få ventilera.
Och jag tvingar ingen att läsa mitt gnäll, jag måste bara få ut det.
Det är ingen dans på rosor att leva med kroniska sjukdomar, oavsett vad det är för sjukdomar.
Ändå känner jag mig lyckligt lottad som ändå har ett ganska fungerande liv. 
Såg en dokumentär idag som heter UNREST. Den finns på Netflix. Har du Netflix så kolla! Den handlar om en sjukdom som heter ME. Eller ME är ju en förkortning men jag har inte i huvudet vad den heter. Om jag skulle få den sjukdomen så kan ni gräva ner mig direkt för det skulle jag aldrig klara.
Jag är så otroligt imponerad över alla som slåss mot dessa sjukdomar.
För oavsett vad ni friska tror så simulerar vi inte symtom, vi hittar inte på, vi överdriver inte. Detta är vår vardag.

Det är helvetet på jorden!
 

Alla borde få känna...

Jag lovade mig själv att jag inte skulle hålla på å skriva om smärta å trötthet. Men det är svårt att låta bli eftersom det är en så stor del av mitt liv. Så jag tar tillbaka det löftet.

Jag önskar inte min värsta fiende denna smärta och trötthet. Men samtidigt så önskar jag att Alla, framförallt läkare, skulle få uppleva hur det är. Jag vill självklart inte att någon ska behöva ha det så här, men man möts av så otroligt mycket oförståelse av läkare och så många andra människor som man möter. Folk säger att andra folk förstår att man har fysiskt ont men att dem inte förstår psykiska sjukdomar om dem inte varit med om det själv. Men det är fel. Alla osynliga sjukdomar möts med oförståelse. Nä man kan inte se min fibromyalgi. Man kan inte se min sakroiliit om man inte har en magnetröntgenapparat.
Men vet ni en sak, jag har lika jävla ont ändå. Jag är lika förbannat jäkla trött ändå. Även om ni inte kan se att jag är sjuk.
Och det vore även skönt om alla kunde förstå att det är ingen smärta som försvinner för att man tar en Alvedon. Och det är ingen trötthet som går över om man vilar eller sover lite extra mycket. Det är en ständig trötthet.
Smärtan har jag haft sen jag var 12 så den är jag så otroligt van med. Men jag lyckas aldrig vänja mig vid denna trötthet.
Det är tröttsamt att vara så jäkla trött. Och när man väl sover så blir det inte toppkvalité på sömnen eftersom kroppen även då känner av smärtan. Det är inte alls konstigt att dem i vissa länder håller människor vakna som ett tortyrredskap. 
År efter år efter år av smärta gör en van. Vissa dagar är 100 ggr svårare än andra. Men smärtan finns alltid där. Även om den är mildare vissa dagar. Men tröttheten är ständigt närvarande. Stark och orubblig.

Det finns jättebra läkare där ute. Men man kan inte läsa sig till förståelse. Man kan tänka att det måste vara jobbigt. Man kan förstå vad som händer i kroppen. Men man kan inte förstå känslan om man inte upplevt det. 
I en perfekt värld så skulle det inte finnas sjukdomar eller sömnsvårigheter.
Men eftersom vi inte lever i en perfekt värld så vore det skönt om alla bara förstod hur det är. Få känna på det ett tag. Sen bli pigg igen så klart. Men det är en så otroligt speciell trötthet. Det är inte som när du varit vaken länge och börjar känna dig dåsig. Det är som att befinna sig i en ständig dimma.
Men fy tusan vad jag gnäller. Jösses. Jag ber om ursäkt.
Men finns det någon som håller med mig eller är jag ensam om att uppleva det så här?