Jag tror att alla människor gärna ser sig själv som fördomsfria och icke dömande.

Jag själv brukar säga att jag är den minst dömande människan som finns. Men det är ju årets lögn!

Jag ger alla människor en chans. Men det innebär inte att jag varit fördomsfri eller att jag inte dömt. För det gör jag även om jag inte vill erkänna det.

(Lyssna gärna på denna också https://m.youtube.com/watch?v=YfR58YVqTH4).

Och även om man dömer så behöver det ju inte betyda att man tycker illa om en person eller deras val. 

Hur många gånger har man inte sagt "Den där måste ju vara bög" eller "gud vad bögigt". Och det säger jag också. Men jag har absolut ingenting mot homosexuella. Jag är själv bisexuell. Så varför säger man sånt? Det är en gåta för mig.

Nu säger jag inte att alla är så Här, men jag vet att jag är det.

Jag är expert på att tycka att folk är allmänt korkade. Men jag tycker inte illa om någon även om jag tycker att dem är korkade. Jag är absolut inte den vassaste kniven i lådan om man säger så, så jag kastar liksom sten i glashus här. Det kanske är därför jag har så lätt att se folk som korkade, att någon inte förstår fast "till å med jag fattar". Det är jättehemskt. Och jag skäms över mig själv varenda gång.

Jag ÄLSKAR tatueringar, jag har 5 st själv (6 rent tekniskt sett), men kommer det någon med tatueringar i ansiktet så tänker jag direkt "Den där måste ju vara knarkare eller kriminell". Men det är ju inte alls säkert att det är så.  

Och det absolut värsta av allt, när jag verkligen hatar mig själv är när jag dömer någon utefter vad den personen har för vänner. Usch och fy vad hemsk jag känner mig då. Jag hade inte världens bästa umgänge när jag var yngre.

Men, jag vill tillägga en sak till detta, och det är att jag alltid, oavsett vad, ger människor en chans och jag kan ändra åsikt ganska snabbt om jag märker att jag dömt fel.

Och jag tror faktiskt att alla människor är mer eller mindre dömande. Även om man inte ens vill erkänna det för sig själv.

Det viktigaste är inte att sluta döma, tyvärr så ligger det i vår natur. Det viktiga är att man ger människor en chans ändå. Att man inte hakar upp sig på den där fördomen eller dömandet.

Eller som när jag ser extremt överviktiga personer så tänker jag ofta "hur kan dem låta det gå så långt", men vad fan. Jag är ju också överviktig. Och jag har varit ganska rejält överviktig. Hur lät JAG det gå så långt?

Det är nästan det värsta, när jag dömer någon men gör/är exakt samma sak själv!

Så även om jag inte vill tro att jag är dömande så är jag det. Senast i förrgår när jag såg ett tv-program hos en vän så sa jag "den där måste ju vara bög han". Men jag menade ju verkligen ingenting illa med det. Men det är ju så onödigt. 

Jag är dömande! Det tog många många många år innan jag ens insåg det själv. Man vill ju inte se sig själv på det sättet.

Jag vet inte ens om jag vill veta vad folk har dömt mig efter. Men listan kan nog göras oändligt lång!

Så, vad är det jag vill ha sagt med detta inlägg egentligen? Jo, att oavsett första intryck eller vad andra säger och tycker så ska man alltid ge människor en chans. Man ska tillåta sig själv att se andra människor ur sitt eget perspektiv. Inte i någon annans.

Sen finns det självklart undantag. Är det helt säkerställt att människan tex är en pedofil, våldtäktsman/våldtäktskvinna, någon som misshandlar partner och barn osv osv. Dem människorna behöver man inte ge någon chans enligt mig! Men då ska man vara riktigt säker på att det är sant!

Vad tycker ni?