Landet Förnekelse är ju så jäkla vackert!


Idag var jag på en workshop. Jag är personlig assistent och arbetsledare. Jag kom fram till den fasansfulla upptäckten att jag har på tok för stort kontrollbehov! Kom hem och berättade det för min sambo, han blev inte ett dugg förvånad 😂 det var då jag insåg att jag levt i total förnekelse. 
Okej, jag hatar att få hjälp med städning för jag vill att det ska göras på mitt sätt. Dammsuga och torka golven får vem som helst göra. Men allt annat vill jag göra. Det är sällan jag blir så irriterad som jag blir om någon försöker hjälpa mig att städa. Det är väl inte så farligt?
Jag HATAR när någon vill hjälpa till att laga mat eller baka. Om inte personen i fråga gör exakt det jag ber om. Jag vill veta vad som är gjort och hur det är gjort. Och det är väl egentligen inte så illa?
Städa fågelburen och möblera om i den vill jag också göra själv.  Det blir ju liksom bäst då.
Så kommer vi till jobbet. Jag vet inte om någon annan märker det. Men jag har otroligt svårt att delegera. Jag kan inte ge några exempel då jag har tystnadsplikt. Vardagliga saker är väl inte så noga. Men så fort det kommer till nå administrativt, eller planering eller sjukskrivning eller passbyten så får jag lite lätt panik om jag inte vet om det. Jag tror att jag är ganska duktig på att dölja det. Men inombords blir jag otroligt stressad.
Och jag har alltså fram till idag levt i total förnekelse. Jag har alltid sagt, och faktiskt också trott att jag inte har något kontrollbehov.
Landet förnekelse är ju så jäkla vackert!
Så kan någon snälla säga att jag inte alls har kontrollbehov så vore det snällt 😊

Mina dunbollar ❤ någon blandras?

Hade du frågat mig för några år sen så hade jag aldrig någonsin trott att man kunde få så starka känslor för en fågel! Men jösses vad jag älskar mina dun ❤ Historien om mig och mina dunbollar är nog kanske totalt ointressant men jag tänker skriva om det ändå 😊
2016 sa jag till min sambo att jag ville ha djur för jag tycker att ett hem inte känns helt hemma utan djur. Vi vill båda ha hund men då vi båda jobbar mycket så fungerar det inte. Jag kom med lite andra förslag som hamster, marsvin, kanin eller råtta. Då sa han fåglar kan jag gå med på. Men herrejösses tänkte jag. Jag har aldrig haft nå intresse av fåglar tidigare och heller aldrig någonsin ens tänkt tanken att äga en fågel! 
Men så bestämdes det att vi skulle skaffa fåglar. Vi bestämde inte vilken ras eller nå utan vi sökte bara på fåglar på blocket. Då kom det upp ett par fantastiska små bröder, dem var sparvpapegojor och hysteriskt söta. Mina blåmesar som jag kallade dem. Ruben och Gilbert 💙 jag kände då att jag även ville ha en lite större fågel. Sambon gick med på att jag skulle få skaffa en nymfkakadua. Det kan vara det bästa jag någonsin gjort. Ruben och Gilbert var inte rädda för händer men dem umgicks aldrig med oss människor. Men Sixten blev så otroligt gosig. Han ville kela och umgås hela tiden. Dem blå började närma sig mer och mer men tyvärr så dog dem 😐 
Jag ville ju inte att Sixten skulle vara ensam, så som den coola morsan jag är så skaffade jag en fjälla åt honom. Doris kom in i våra liv. Hon är otroligt vacker. Men väldigt skeptisk mot människor. Hon har börjat komma till mig ibland men bara om Sixten också sitter på mig.

Men iallafall. Jag tror att jag kan ha fått någon slags blandras mellan fågel och kanin. Dem pippar som om det inte fanns någon morgondag. OFTA!
Och när dem är klar så hoppar Sixten av och börjar direkt att strosa runt och vissla 😂 varenda gång!!!! Han måste vara mycket nöjd med sig själv efter en omgång 😂 
Fy fan vilket tråkigt inlägg men jag älskar mina dunbollar! 




Helvetet på jorden!

Vissa dagar känns det som att man ska gå under. Ska det verkligen vara så här? I flera dagar nu har jag haft så jäkla mycket symtom. Alla har inte varit så väldigt starka men dem har ändå funnits där, gnagande, ilande, bultande, krypande, irriterande och utmattande.
Och när man är så här ofta så vill man inte tynga sina nära och kära så då sätter man på sig den berömda masken och det är också utmattande. Symtomen som jag har haft varje vaken sekund de senaste dagarna är:
  • Feber
  • Myrkrypningar/små kramper, framförallt i överkroppen
  • Trötthet som är värre än vanligt 
  • Torrhet, sveda och värk i ögonen.
  • Smärta på händerna, på ena foten, under båda fötterna, båda knäna, ryggen, nacken, axlarna, höfterna, i högra örat, i överarmarna, i vänster underarm, i vänster fotled, i tinningarna och framsidan av höger lår. Har säkert missat något men det är vad jag kom på nu.
  • Rejäla ilningar från höfterna ner till fötterna.
  • Och dessa jävla stickningar som kommer lite överallt men framförallt under fötterna och i handflatorna. Det känns som att någon sitter och trycker in en grov nål och väntar en stund innan den dras ut. Det är vidrigt.
  • Jag känner ingen hunger utan äter endast för att jag måste.
  • Frossa och svettningar som byter av varandra var och varannan sekund.
  • Tungt att andas.
  • Illamående
  • Ilningar i vänster tinning
  • Sinnessjukt jävla ont i brösten
Har säkert glömt en massa grejer, för det är ju också så fantastiskt med dessa fibrohjärnor som vi får. Minnet sviktar.
Jag undrar hur många människor jag möter som tror att jag är hög eller liknande, jag kan mitt i en mening glömma bort vad jag pratar om, i vissa fall glömmer jag bort hela konversationen. Jag måste kolla massor med gånger om jag verkligen skickat det där sms:et, eller om jag verkligen ändrat i schemat om någon är sjuk eller liknande, har jag ringt det där samtalet jag skulle ringa? Osv osv. 
När man blir så här så vaknar man ännu fler ggr per natt även om jag många av dem gångerna kan somna om hyfsat fort så blir ju sömnen ändå mer störd än den redan är.
Mycket som jag skrivit nu har jag säkert skrivit tidigare, och det kommer säkerligen att hända fler gånger. Jag måste få ventilera.
Och jag tvingar ingen att läsa mitt gnäll, jag måste bara få ut det.
Det är ingen dans på rosor att leva med kroniska sjukdomar, oavsett vad det är för sjukdomar.
Ändå känner jag mig lyckligt lottad som ändå har ett ganska fungerande liv. 
Såg en dokumentär idag som heter UNREST. Den finns på Netflix. Har du Netflix så kolla! Den handlar om en sjukdom som heter ME. Eller ME är ju en förkortning men jag har inte i huvudet vad den heter. Om jag skulle få den sjukdomen så kan ni gräva ner mig direkt för det skulle jag aldrig klara.
Jag är så otroligt imponerad över alla som slåss mot dessa sjukdomar.
För oavsett vad ni friska tror så simulerar vi inte symtom, vi hittar inte på, vi överdriver inte. Detta är vår vardag.

Det är helvetet på jorden!
 

Liknande inlägg