Livsöden

Vad är det som styr hur en människa hanterar saker och hur en människa ser och tänker. 
Om vi till exempel tar en missbrukare. Låt oss säga att det är en grupp syskon, 1 eller kanske 2 är missbrukare av något slag men inte de andra. Låt oss säga att de 2 syskonen säger att det har med barndom och uppfostran att göra. Varför är då inte hela syskonskaran missbrukare?
Jag förstår ju att det har en hel del med hur stark man är psykiskt. Men man behöver ju inte nödvändigtvis vara svag för att bli missbrukare.

Eller de värsta folken som finns, pedofiler. Det är ett så sinnessjukt beteende. Det är så äckligt jävla vidrigt och hemskt så det finns inte ord som kan beskriva det. Bland pedofiler så finns det ju folk som blivit utsatta själva och folk som inte blivit utsatta själva. Vad är det som gör att vissa utnyttjar barn själva medan vissa som blivit utsatta aldrig någonsin skulle ens kunna tänka tanken att utsetta någon annan för detta. 
Jag tycker ju att om man har blivit utsatt för såna hemskheter som barn så bör man ju tänka att man inte vill utsätta någon annan för något liknande. Ändå är det många pedofiler som själva blivit utsatta. Och vad är det som gör att många pedofiler faktiskt är så otroligt sjuka att dem på riktigt tror att det är kärlek? Hur kan en vuxen människa tro att man visar äkta kärlek för sina barn genom att tvinga barnet att utföra olika handlingar som barn inte ens ska veta vad det är.
Och hur i helskotta hittade pedofiler varandra innan Internet? Hur visste dem att den personen dem pratade med också höll på med så fruktansvärt vidriga saker? Det finns en bok som heter "Hur kunde hon". Läs den om ni klarar av att läsa om saker som man inte ens kan tro är sant.  

Fortsättning följer en annan dag......

Landet Förnekelse är ju så jäkla vackert!


Idag var jag på en workshop. Jag är personlig assistent och arbetsledare. Jag kom fram till den fasansfulla upptäckten att jag har på tok för stort kontrollbehov! Kom hem och berättade det för min sambo, han blev inte ett dugg förvånad 😂 det var då jag insåg att jag levt i total förnekelse. 
Okej, jag hatar att få hjälp med städning för jag vill att det ska göras på mitt sätt. Dammsuga och torka golven får vem som helst göra. Men allt annat vill jag göra. Det är sällan jag blir så irriterad som jag blir om någon försöker hjälpa mig att städa. Det är väl inte så farligt?
Jag HATAR när någon vill hjälpa till att laga mat eller baka. Om inte personen i fråga gör exakt det jag ber om. Jag vill veta vad som är gjort och hur det är gjort. Och det är väl egentligen inte så illa?
Städa fågelburen och möblera om i den vill jag också göra själv.  Det blir ju liksom bäst då.
Så kommer vi till jobbet. Jag vet inte om någon annan märker det. Men jag har otroligt svårt att delegera. Jag kan inte ge några exempel då jag har tystnadsplikt. Vardagliga saker är väl inte så noga. Men så fort det kommer till nå administrativt, eller planering eller sjukskrivning eller passbyten så får jag lite lätt panik om jag inte vet om det. Jag tror att jag är ganska duktig på att dölja det. Men inombords blir jag otroligt stressad.
Och jag har alltså fram till idag levt i total förnekelse. Jag har alltid sagt, och faktiskt också trott att jag inte har något kontrollbehov.
Landet förnekelse är ju så jäkla vackert!
Så kan någon snälla säga att jag inte alls har kontrollbehov så vore det snällt 😊

Mina dunbollar ❤ någon blandras?

Hade du frågat mig för några år sen så hade jag aldrig någonsin trott att man kunde få så starka känslor för en fågel! Men jösses vad jag älskar mina dun ❤ Historien om mig och mina dunbollar är nog kanske totalt ointressant men jag tänker skriva om det ändå 😊
2016 sa jag till min sambo att jag ville ha djur för jag tycker att ett hem inte känns helt hemma utan djur. Vi vill båda ha hund men då vi båda jobbar mycket så fungerar det inte. Jag kom med lite andra förslag som hamster, marsvin, kanin eller råtta. Då sa han fåglar kan jag gå med på. Men herrejösses tänkte jag. Jag har aldrig haft nå intresse av fåglar tidigare och heller aldrig någonsin ens tänkt tanken att äga en fågel! 
Men så bestämdes det att vi skulle skaffa fåglar. Vi bestämde inte vilken ras eller nå utan vi sökte bara på fåglar på blocket. Då kom det upp ett par fantastiska små bröder, dem var sparvpapegojor och hysteriskt söta. Mina blåmesar som jag kallade dem. Ruben och Gilbert 💙 jag kände då att jag även ville ha en lite större fågel. Sambon gick med på att jag skulle få skaffa en nymfkakadua. Det kan vara det bästa jag någonsin gjort. Ruben och Gilbert var inte rädda för händer men dem umgicks aldrig med oss människor. Men Sixten blev så otroligt gosig. Han ville kela och umgås hela tiden. Dem blå började närma sig mer och mer men tyvärr så dog dem 😐 
Jag ville ju inte att Sixten skulle vara ensam, så som den coola morsan jag är så skaffade jag en fjälla åt honom. Doris kom in i våra liv. Hon är otroligt vacker. Men väldigt skeptisk mot människor. Hon har börjat komma till mig ibland men bara om Sixten också sitter på mig.

Men iallafall. Jag tror att jag kan ha fått någon slags blandras mellan fågel och kanin. Dem pippar som om det inte fanns någon morgondag. OFTA!
Och när dem är klar så hoppar Sixten av och börjar direkt att strosa runt och vissla 😂 varenda gång!!!! Han måste vara mycket nöjd med sig själv efter en omgång 😂 
Fy fan vilket tråkigt inlägg men jag älskar mina dunbollar!